Dö av girighet.


Foto: AP/House of Representatives

Nä. Finner inga ord. Verkligen inga vokabler.
Festen är över era feta rika, stinkande gorgonzola- gubbar. Dags att betala det ni nu bajsat bort med era fula arslen.
 Mycket vill ha mer, fan vill ha fler, och helvetet blir aldrig fullt.
Tänk att det där ordspråket stämmer så otroligt bra i väldigt många lägen nu för tiden. Denna värld i nutid håller på att dö av girighet.

Höst katt

Dagens lunch. Makaroner med korv, ketchup och senap. Drack ingenting till. Äter en morot till efterrätt.
Guldinfo: makaroner kom till Sverige för 300 år sedan.



Efter lunchen drog jag en promenad. Hatar hösten. Bakar en paj och dricker lönnsirap.


Våra riktiga jag.

Här är jag och min pojkvän. Våra riktiga "jag" så att säga. Vi ser på tv (Beck-vita nätter), äter barnmats-fruktspuré. 



Galla är en god soppa.

För mycket på partistämman igår.
Nej men, för mycket i överlag. Vaknar med en svår huvudvärk och torka i munnen. Det vänder sig i magen och jag måste dra en löpning till toan för att vomera upp en trevlig gul sörja. Galla är vedervärdigt. Jag kände mig vedervärdig och ful. Sminket ner till käkarna och håret  var som ett blixtnedslag.

Jag har fått service idag. Leo fixade frukost bestående av jos och BLT. Och idag är det 6 månader. Tänka sig. Det har gått med vindens fart detta.
Fint är det också. Känner mig munter med tillvaron trots det dåliga välmåendet just i denna stund.



En tillökning.

Det har blivit tillökning här i lägenheten. En soffa. En blå soffa som Leo gav mig.
Den står nu fint på balkongen. Med massa ljus och sådant fint.
Det kommer nog bli ett ställe där man avverkar bok efter bok eller annat klyschigt.


Prongelutföretag. Jävlar.

De är som iglar. Satan. De här jäkla säljföretagen som ringer och ska prongla ut massa onödigt gaffs. Och jävlar va bra de är på att manipulera, på att övertala, på att liksom tro att allt är guld och gröna skogar. Dum och stressad som jag var, en gång i somras i Norge, så sade jag bara Ja av all hast. Jag sa nej, först, och la på; sedan ringde de upp och "trodde" att samtalet bröts. Jag orkade verkligen inte och "ett par gratis trosor" lät väl inte så vådligt.
När de väl kom stank de kemisk bajs.  Sedan helt oförberett kom det ett paket med Omega-3 som jag verkligen inte hade accepterat. Nu, idag, äntligen tog jag orken i akt och ringde upp, spelade in samtalet och sade upp mig. Nu hoppas vi alla att det går vägen.

I sådana här lägen gäller det att inte vara vek.


Nutidens

Jag tror jag gör det sämsta tänkbara just nu. Jag har migrän. En svår sådan. En sådan som illamåendet sitter uppe i ögonhålorna och smärtorna ut i hårtopparna. Och till mitt stora förtret, sitter jag vid datorn.

Och som sig bör har jag fastnat i det här träsket med att läsa alldeles för många bloggar. Jag vet inte. Jag tror jag strävar efter något slags material som kan mätta mina tomma hål. Gotta mig i någon annas tragiska händelser, eller kanske bara sitta och tycka att en person är spritt språngande dum i huvet.
Antar att det här kommer bli nutidens alkoholism.



Lewis Carroll

Ölstanken på huden.

Idag känner jag mig tämligen sunkig. Luktar illa och är grumlig i magen. Jag luktar nog inte långt ifrån en grisfarm. Funderar på den här pizzan som jag har velat slänga i mig hela dagen, om jag nu borde köpa den. Men jag är nog för trött för att hämta pizzan och för fattig för att beställa hem den. Så... köttfärsåsen får väl duga då.

Här om dagen kände jag mig som en vän till folkvett. En gammal, stilig dam med en råbiff på huvudet utanpå hennes cykelhjälm, hade ramlat med sin cykel och satt rätt så fast under hela schabraket. Jag snabbade mig och fnös åt de ungdomar som gick förbi som skrattade och spelade med deras musikmobiler (död fasen åt det). Drog till med de här dolda superkrafterna och vevade upp henne på fötter igen. Det uppskattades. Min handling uppskattades. Kom igen nu!
Gör mig belåten! Ramla lite mer.

och se här! En bild gömd i min kamera från gårkvällens bragd. Detta kan jag inte förklara.


Skrubben, javisst.

Inatt sov jag i skrubben. Tror jag hade en spindel på mitt ben som jag dödade med mitt andra ben också. Jag låg vaken ett tag och harklade, gick upp och spottade gröna loskor, la och vred mig. Min huvudkudde bestod av en filt som luktade 10 årigt gammalt svett och damm. Den har verkligen legat i gömmorna. Somnade kl 02.00.
Varför jag sov i skrubben och inte i my master bedroom är en annan femma.

En annan problematisk grej är att jag käkar alldeles för mycket pizza. I snitt 2 gånger i veckan. Men det är så fruktansvärt gott att det är till fullo värt det.

Leopold är mitt skal. Honom ger vi en eloge. Honom älskar jag.

Sport i en mans liv.

När det är fotboll på TV, eller på annan orienterad ort, så ser jag inte min pojkvän. Jag hör inget från honom heller. En hel dag eller två kan gå utan att jag något hör eller ser. När detta scenario uppkommer så tittar jag i TV bilagan, sappar igenom alla kanaler för att se om det möjligen är sport på TV. Och visst, ja. Ja, det är det. Alltid är det så. Ikväll är det Manchester United - Villarreal. Jag har inte hört något från honom. Jag har varit gullig och skickat iväg ett sms såhär på kvällskvisten. Får jag något svar? Nej.

Lite lustigt det här med killar och sport. Jag finner det väldigt underhållande hur pass otroligt viktigt det är i en mans liv. Hur maniska det är. Hur de river och sliter i sin penis och hår om deras lag de hurrar för, förlorar. Och när det händer, ja då ska man helst hålla käften ett bra tag. Men jag, som sig bör, har svårt att hålla käften och retar honom istället. Fasen så arg han blir. Det fullkomligt ryker ur öronen. Han säger inget. Men om blickar kunde döda, så lovar jag att jag vore ett dött grishuvud vid det här laget.

Senast igår sa han "När jag flyttar hemifrån så ska jag ha absolut alla sportkanaler man kan ha".
Här kan ni ju se!

Han är en Manchester United sucker iaf.


Trojanska hästar. Yey

Jag känner mig tämligen utmattad vid detta tillfälle;
Jag tror bestämt jag hostade ut min ena lunga nyss, och klämde ut min tunntarm faktiskt. Sedan så är jag en fånge i mitt eget hem. Rättelse: min dator.

Hästar. Ja! Två Trojanska hästar sitter alltså inne och gottar sig i min dator, vid mina bankkonton och alla andra lösen och smaskens. Ibland känner jag mig sjukt jävla duktig med datorer som kan "Norton:a" bort mina sjukdomar ur datorn och sedan är allt klart. Men nu är det till och med så att mitt virusprogram har kolat helt totalt. Jag har varit the master of illnes och världens dataproffs. Trodde jag, ja.
 Men läget är ju så mycket simplare än så: jag kan endast ändra filers namn, greja i photoshop, hantera iTunes, formatera och ja, logga in på facebook och...så.
Jag känner mig lågmäld. Jag behöver min dator.

Kan jag muta iväg mina hästar med lite morot till någon annas? åh.


Travel Channel och Törtchen

Travel Channel. Ja. Det är enda som visas på denna TV hemma i hus. Jag tittar mig blodig i ögonen och de svider och rinner. Visst har jag flera kanaler, men jag förmår inte att byta. Orkar lixom inte böja mig framåt och lyfta kontrollen.
Det enda som görs när man sitter hemma och bygger snorpappershögar är att titta på TV, äta tyska Törtchens och klia sig i skrevet. Min röv har till och med börjat ömma så fort jag sätter mig i soffan. Illa.

Och jag borde ju sätta mig och börja skriva på denna förbannade Etik och Moral essän. Men jag känner att jag verkligen har avlägsnat flertal hjärndelar efter två veckors av konstant snytning i papper. Grönt, segt slemm. Det måste ju vara hjärnan. För jag känner mig sjukt dum i huvet just nu.


Jag bjuder på några bilder från sommaren, som sig bör har försvunnit.



Walk in the park

Här sitter jag och snyter ut var ur mina ögon. Känns mycket trevligt när det gula klegget pressar sig igenom tårkanalena. En promenad med varma kläder kanske skulle sitta bra som omväxling.  Om jag bara kunde få med mig Leo på en gångtur. Vore ju fint för en gång skull.



Igårkväll gjorde Leo sig snygg. Han skulle ut. Festa loss och få brudar.

Vakna tidigt av var

Very bad updating, kanske.

Jag vaknade i alla fall vid 5 imorse och märker att mitt öga av all förvåning har kleggat igen, och inte går att öppna.
Jag steg upp och granskade det i badrummet och såhär fint var det


Och nu är jag rädd för att stänga mina ögon och somna igen. För det var knappast sista gången jag fick vartrådar i ögat för dessa dagar framöver i alla fall.

RSS 2.0