Boris i grishus

Efter i förrgårs ståhej så har min kropp ej återhämtat sig. Mina nyckelben gör ont och min ena skinka bultar på med snyggaste blåmärket. Om jag inte missminner mig så ramlade jag som en klubbad säl, ner på en trasig ölflaska. I övrigt, förutom det, så var det en kväll som innefattade en kolosal mängd alkohol och alla var mer än glada i hatten.

Och nu är mina biljetter till Norrköping beställda. 57 kr tur och retur. Det är flyt.

Jag är Michael Jackson mf

Inatt hade jag världens lustigaste dröm. Den löd: jag var Michael Jackson i Thriller videon, och jag kunde dansa det senariot som ingen annan. Jag var kungen, gurun, Nelson Mandela. Så imorse när jag vaknade tänkte jag; varför inte, jag prövar.
Så thriller dånade från mina högtalare, och jag gjorde dansen som jag hade memorerat i huvudet. Och det gick. Gick gjorde det. Jag började skratta högt och tydligt. För att en dröm kan påverka sådär mycket, hade jag ingen aning om.

Den svenske fabrik

Ja, och för oss tattar som fortfarande slår oss igenom skolan, har nu i passande tid fått lov. Väl behövt. Första dagen knäcktes med en hemmakväll hos Johan samt GuitarHero. Det var en skön avbelastning och Scrubs sågs med ett halvt idel öga. Såhär i efterhand så smyger sig det skakiga på i kroppen och man sitter och huttrar som ett asplöv av välmående i rummet.

För övrigt så är jag jävligt nyfiken på Blattnicksele. Ett armpit långt upp i norrlands djupaste inälvor. Där fotbollsmålet kallas för "brunfläcken", domaren är en tant i rullstol med en cowbell, att "Jodå så att" heter "Scvhuu" och när hjälp med snöskottning är nödvändigt säger man "ja kom int ut". Jag förunnas så av detta. Jag är själv uppvuxen i ett samhälle i en vidrig avkrok vid namn Ånge i norrland. Jag borde förstå dessa termer, jag borde förstå varför man kortar av ord eller saker, sammansätter en relativt medellång mening till bara en enda och har nicknames för allt och alla. Borde vara van. Borde. Men istället sitter jag här som en muddlad röv och förstår inte varför saker och ting inte kan sägas som det sägas ska. Så istället för "förstlaxen", blir det i vanlig mun "Första laxen".
Nä men... nä jag antar att det är bra att vi har dialekter och våra egna by-språk och..... jag hatar norrlänska.

Jag bar en trettio år lång sekund på ryggen

Min bärbara har gjort slut med virusskyddet, och jag väntar på ett nytt sådant. Att dem ska meaka up igen. Så i skrivade stund sitter jag inne i morsans rum, på den stationära underjordiska datorn, medan hon ligger i sängen och snarkar för kung och fosterland. Det låter lite lustigt, som att hon snortar in gröt med näsan och sedan blåser ut en hord av fåglar med autism (det piper sådär skojigt). Inget kan tydligen få henne att vakna, för jag sitter här frenetiskt och bankar på de hårda tangenterna, lyssnar på musik, skrattar åt monotoma skämt i högan skyn och klickar med pennan. Stackars mamma sitter i rullstol också, reumatiker som hon är och så en blodpropp i benet på det. Hon är en stark och hård kvinna. Hon kör i motvind, tar sig igenom alla hinder. Dock är inte rullstolen för evigt, tills benet inte är en sepelinare längre kan hon slakta den. Jag tillägnar låten "Mamma" med Kultiration, till just henne.

Försvenskat Fight Club

Det bästa med att sova borta på fyllan är nog oftast den här ytliga och spända stämningen som kommer dagen därpå. Man vaknar, kollar runt, kollar på den man tydligen somnade bredvid, sätter sig i det första bästa närliggande man ser, och väntar tills de andra herrskapet har vaknat. Där sitter man då och börjar tänka på vad för dumt, elakt, knasigt, horribelt man gjorde kvällen innan, skrattar lite för sig själv och drar djupa illaluktande suckar. Väntar och tänker, och sedan kommer dem.  Ett "...god...morgon" glider fram genom sömnslabbade läppar och man ler glatt tillbaka och responsar. Stämningen är total, och man funderar på om man ska ta sitt pick och pack...och gå. Men sedan slår det en att; nej man vill nog plåga stämningen och människorna lite till, så man sitter kvar och öppnar en konversation som leder.. nowhere i princip, och det är så kul. Sedan kommer det här klassiska "ah men shit igår alltså.." och hela snacket är igång. Efter en stund spänner det i tinningen och det är nog dags att säga Hejdå.

Och idag har jag sjukt ont i hela jävla kroppen och blåmärkena har gjort sig synliga. Igårkväll var ett slaughterhouse inne i ett minimalt rum mellan mig och Victor, och jag har nog aldrig haft så roligt på länge, samtidigt som man får sina fiskar varma dagen efter med ett haltande ben, så är det värt det. Det var ett försvenskat Fight Club i must say. Och jag är ju självklart Edward.

Blondinbella och idrottsstjärnor

Det här, just nu, var första gången jag besökte Blondinbellas blogg. Jag har hört delade meningar om den
tjejen och jag tänkte; visst, vi ser vart det leder.
Väl inne på hennes skära blogg, likt en mammatidning, började jag ströläsa lite och se mig omkring i denna
rosa djungel av posébilder och lattekoppar. Jag skrollar en stund, och märker att jag missat inlägget
där hon skriver om idrottsstjärnor av kvinnokön. "Vad har dessa kvinnor gemensamt?", lyder hennes rubrik.
Jag granskar bilderna, och läser sedan "Alla ser ut som män hela bunten" varpå "Varför måste man se så maskulin ut för att man sportar mycket? Vad är det som gör det logiskt? Känns det fel att sminka sig? Fixa håret?  Vara kvinnlig?". Där fastnar jag och börja tänka i eld och lågor.
Jag tänker: vem i hela denna värld? sminkar sig, fixar håret, och känner sig som en promqueen, när man löper häck, åker störtlopp eller spelar golf. Finns det verkligen något  av logik och realistik i det? att det rosa läppstiftet ska på. manikyren fixas och håret lockas/plattas till en klatshig frisyr,  när det är själva spelet man ska vinna? är det inte det det går ut på, eller har jag missat något? Jag skulle mer än gärna villja se, Bella i egen hög person, spatsera runt på Golf World Match Play och försöka att inte få sin solhatt avblåst när hon ska slå. Eller vina ner för en isig backe i 80 blås i Zagreb, för då är hennes 3 timmars jobb med sig själv helt döfött, för då är det fartdräkt, hjälm och vantar som gäller, och då ilar tandställningen.

Forward om



Det här är en film som präglat mig sedan liten. Min gammelmormor brukade visa
den för mig, och jag  gladdes av tanken av att ha en stark röd ballong som sin vän.
Och att stilen på barnen på den tiden var bättre, råder det ju inga tvivel om.

RSS 2.0